Ohälsotalet låg i april på 31,6 dagar för landet i sin helhet. Siffran motsvarar att det antal dagar betalas ut från Försäkringskassan i sjukpenning, rehabiliteringsersättning och aktivitets-/sjukersättning varje år beräknat utifrån alla personer mellan 16-64 år.
Omöjligt att vara sjuk? De flesta av oss kommer sällan ens i närheten av att räknas in i statistiken eftersom de första fjorton dagarna då arbetsgivaren betalar ut sjuklön inte räknas in i statistiken.
Jämtland, där Kalle Olsson sitter, har Sveriges högsta ohälsotal. Ohälsotalet ligger här 38,2 dagar/år medan siffran för Stockholms län ligger på 26,8 dagar/år. Är jämtar så mycket sjukare än Stockholmare? I så fall, vad har hänt sedan jag flyttade därifrån?
Om vi istället tittar på skillnader mellan kvinnor och män så uppgår ohälsotalet för kvinnor till 37,5 medan det för männen ligger på 25,8. Här hittar vi också skillnader i sjukskrivningsmönster där kvinnor oftare än män sjukskrivs på deltid och utifrån psykisk ohälsa. Det svagare könet? Nej, skulle inte tro det.
För mig ligger inte problematiken på något sätt i att det skulle vara omöjligt att få sjukpenning efter regeländringarna som genomförts och rent krasst, den debatten börjar att bli gammal. Det vi behöver hitta en lösning till är istället hur vi ska göra för att människor, oavsett om de är kvinnor eller män, bor i Skucku eller i Tensta, får den hjälp och det stöd som de behöver utifrån sina behov.
Vården kan bara ta ansvar för de medicinska behoven och trots de förbättringar som gjorts finns här fortfarande brister som jag tänker göra mitt bästa för att komma till rätta med. Mer om detta senare eftersom det handlar om för viktiga frågor för att blandas in i det här inlägget.
Varken vården eller Försäkringskassan kan däremot lösa problem som beror på andra orsaker än sjukdom. I mina ögon är det därför alldeles förskräckligt inhumant att gömma undan människor som kan arbeta i långa sjukskrivningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar