Jag har verkligen ogillat den debatt som förts kring sjukförsäkringen eftersom den dels förankrats i nslomässiga argument som ofta haft lite med verkligheten att göra och dels (vilket jag tycker är än mer beklagligt) skrämt människor som redan befinner sig i rent för emlig situation.
Därför var gårdagens ledare i DN så enormt glädjande; mer än hälften av de som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen när deras dagar inom sjukförsäkringen löpte ut, är tillbaka i självförsörjning genom eget arbete. Andra har börjat studera och ytterligare andra har börjat ta ut föräldrapenning. En majoritet har alltså kunnat komma tillbaka till självförsörjning när deras dagar inom socialförsäkringen löpt ut och nu pratar vi alltså om en grupp som varit sjuka under mycket lång tid och i många fall bedömts befinna sig långt mycket långt från arbetsmarknaden. Det är, precis som Christian Ottosson, påpekar märkligt att nyheten inte fått större uppmärksamhet för det är en definitiv kalasnyhet som borde glädja de flesta - även de olyckskorpar som kraxat om stupstockar.
Carina Boberg lyfter istället tragedin i att människor gått med ersättning och detta synsätt delar jag fullt ut. Den tidigare förvaringspolitiken har förstört otroligt mycket för otroligt många. Att låta en människa gå med ersättning i onödan är en tragedi, framförallt för dem själva eftersom långa sjukskrivningar inte bara leder till dålig ekonomi och lägre pension utan också sämre självförtroende och sämre förmåga att knyta an till sociala nätverk. En av mina nära och mycket kloka väninnor, som pga sjukdom gått hemma under lång tid förklarade det så här: går man hemma utsätts man inte för den sociala polering som det innebär att umgås med andra och det gör det svårt att komma tillbaka och anpassa sig till ett fungerande vardagsliv som rymmer arbete och kollegor.
Hur det påverkar individen är naturligtvis individuellt men att det påverkar henne eller honom torde vara självklart. För de allra flesta blir det också svårare att hantera en verklighet som medför tidspress och ställer krav. Utifrån detta perspektiv är det allt utom omänskligt att skapa förutsättningar för att människor ska komma tillbaka i arbete så snart som möjligt. Och ja, eftersom sjukdom inte alltid är synonymt med arbetsförmåga så innebär detta att en del fortfarande kommer att vara sjuka när de återgår i arbete. Det är just av den här anledningen jag är positiv till de regelförändringar som genomförts; det ger möjlighet för människor att snabbare komma tillbaka till arbete och också stöd till de som behöver och vill ha stöd på vägen.
Många av de som istället valde att påbörja arbetslivsintroduktionen via Arbetsförmedlingen är på väg bort från socialförsäkringen och vidare mot antingen arbete, praktik eller stöttning via de olika åtgärder som Arbetsförmedlingen kan erbjuda.
Det finns också de som kommer tillbaka och min gissning är att det stora flertalet av dessa kommer att beviljas sjukpenning på nytt precis som det ska vara eftersom de inte haft förutsättningar att komma vidare mot arbete där de befinner sig just nu. Förhoppningen är att de ändå haft en viss glädje av de insatser som de deltagit i under tiden på AF och att de inte känt, såsom en av de arbetskonsulenter som jag träffat så försynt påpekade, att tiden i arbetsmarknadsintroduktionen bara hade till syfte att ge nya dagar med sjukpenning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar