Jag har världens finaste jobb?

När jag berättade att jag jobbade på Försäkringskassan deklarerade en av småflickorna jag bodde granne med i Hovsjö mäkta imponerat att hon tyckte att jag hade världens finaste jobb. Huh?, sa jag eftersom jag knappast tänkt på jobbet på det sättet.  Igår fick jag istället frågan: "Hur känns det för mig som professionell yrkeskvinna att följa de fyrkantiga lagarna? Har jag ingen empati?" Jag svarade Huh? då med.

Socialförsäkringen är i mina ögon en av de tveklöst viktigaste delarna av det svenska trygghetssystemet eftersom det ger en ekonomisk grundtrygghet för personer som på grund av sjukdom saknar förmåga att försörja sig själv. Utifrån det perspektivet håller jag med den lilla tjejen fullt ut och jag ifrågasätter aldrig att det arbete jag gör är viktigt och meningsfullt. 

Sverige har en fantastisk socialförsäkring och de förändringar som trätt i kraft har gjort den ännu bättre. Självklart kommer jag också i kontakt med människor som faller emellan stolarna ibland men framförallt ser jag fördelarna som förändringarna medfört i form av snabbare tillgång till vård, en mer aktiv process från arbetsgivarnas sida i att finna vägar för att hjälpa sina anställda tillbaka, i form av ökad rättssäkerhet, en minskad risk för sjukskrivningsskador och havererad ekonomi, etc.

Det som oftast betonats i debatten är att människor - sjuka människor - får indragen sjukpenning. Mer sällan talas det om de positiva effekter som förändringarna medfört och jag hoppas på att här kunna bidra till en mer nyanserad bild. Utifrån mitt perspektiv är inte de indragna ersättningarna huvudpoängen - människor fick indragen sjukpenning också i tidigare system. Då gjordes de när handläggaren hade tid och energi över till att ta itu med den både tids- och energikrävande uppgiften som ett indrag är (både utifrån att ett indrag innebär att man vänder upp och ner på en annan människas liv och att det därför inte är något som man gör lättvindigt och utifrån att det kräver ett tämligen omfattande och långdraget administrativt arbete), snarare än när det blev motiverat utifrån det medicinska tillståndet. 

Huvudpoängen med förändringarna såsom jag ser det är snarare att fokus nu vänts till att se och ta till vara på människors resurser snarare än att bara fokusera på det som inte fungerar. För mig är detta ett stort kliv framåt och ett utslag av en betydligt mer positiv människosyn; människor - alla människor är viktiga - och alla människor har resurser som det både är möjligt och humant att hjälpa dem att tillvarata. Att istället bidra till att människors egna resurser går till spillo är för mig alldeles förskräckligt inhumant och taskigt. Detta innebär naturligtvis inte att jag tror att alla vare sig kan eller bör arbeta. Det är min fasta övertygelse att människor som på grund av sjukdom saknar arbetsförmåga inte borde ens behöva fundera över sin försörjning. 

Eftersom många av de människor som jag möter berör mig djupt så kommer jag ibland att delge er deras historier i anonymt miniformat, både när jag har anledning att glädjas med dem och när jag blir frustrerad över de motgångar de möter.

Förändringar av system tar tid och några kommer alltid oförskyllt att ramla mellan stolarna. Min övertygelse är att allt färre kommer att drabbas av detta. Vi måste därför arbeta vidare för att möjliggöra att de många kuggar som behöver haka i varandra också gör det för att alla ska kunna få den hjälp och det stöd de behöver, när de behöver det. Vi är inte där ännu men vi har kommit en bra bit på väg och vi jobbar vidare! Det här är också en av de starkaste anledningarna till att jag är politiskt aktiv; det finns fortfarande brister i systemen och jag har gett mig attan på att förändra så mycket jag bara kan till det bättre.