Julius (som naturligtvis har ett annat vackert namn som väl matchar hans personlighet) tillhör en av de svårast sjuka människor som jag jobbat med under mina år på Försäkringskassan. Utifrån att han inte bara är svårt sjuk i cancer utan också har en kraftigt nedsatt kondition, trötthet, infektionskänslighet, andningssvårigheter, lätt tröttas ut eftersom hans energidepåer är låga, etc. så skulle han tveklöst kunna beviljas fortsatt sjukpenning på heltid (ni vet den där sjukpenningen på 80% som man kan få hur länge som helst om man har en allvarlig sjukdom som förhindrar arbete). Istället jobbar han i huvudsak 75 procent mellan de gånger han blir inlagd akut på sjukhuset vilket händer lite nu och då.
Själv säger han att det skulle ta död på honom att gå hemma. Han vill jobba eftersom det får honom att känna sig behövd, han behöver det sociala sammanhanget, han älskar kontakten, samtalen och dialogen med de människor han kommer i kontakt med på jobbet. Han är mycket tydlig med att just arbetet och det sociala sammanhang han möter där är hans bästa medicin.
Det som utmärker Julius är hans jäklar anamma, hans vilja och hans värme ... och att han faktiskt jobbar 75 procent. Min bestämda åsikt är att Julius har helt rätt: arbetet är vid sidan om den medicinska behandlingen den bästa medicinen för de allra flesta av oss även vid svår sjukdom. Såsom Julius visar är inte sjukdomens svårighetsgrad nödvändigvis synonym med avsaknad av arbetsförmåga.
Denne helt fantastiske man ringde mig i veckan och berättade dels att han fått ett återfall, dels att han nu för första gången tappat håret och dels att han siktar på att gå tillbaka till heltidsarbete till hösten och också inom kort återgå till 75 procent.
Jag erkänner att jag blev något fuktig i ögonen när han berättade att han fått ett återfall och att jag skrattade högt när han berättade hur befriande det varit när någon han mötte påtalade att han såg sexig ut utan hår - en för honom helt oväntad reaktion på hans nya, i de egna ögonen sjukare utseende.
Jag tror stenhårt på vikten av att också lyfta fram det som inte är sjukt även vid svåra sjukdomar. Flertalet sjuka bemöts i allt för hög utsträckning utifrån sin sjukdom snarare än utifrån de personer som de är och jag är övertygad om att detta påverkar självbilden.
Att istället se det som fungerar, möjligheterna och det vackra - såsom kvinnan som uppmärksammade att Julius blivit sexigare utan hår - borde vara lätt (?) eftersom det bara handlar om att vi behöver ändra fokus. Tänk bara själv när du kommer till jobbet på morgonen och alla påpekar hur trött du ser ut. Känner du dig piggare och snyggare eller... nä, trodde väl inte det.
Och ja, jag är säker på att Julius denna gång, precis som tidigare, kommer att klara att gå tillbaka till arbete både på deltid och så småningom på heltid. Han kommer att klara det för om man bara öppnar ögonen lite, lite, lite så är det uppenbart att han är en superhjälte i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar