Hög tid att uppdatera den svenska modellen!

Här om dagen deltog jag i en diskussion på en av vårdcentralerna. Ämnet för dagen var en kvinnlig patient som på grund av sjukdom inte kommer att kunna gå tillbaka till sitt jobb på mer än den halvtid som hon idag arbetar. Hon riskerar också att försämras om hon fortsätter att i samma arbetsuppgifter. Däremot skulle hon både klara och må bättre av andra lättare arbeten på heltid.

Trots att det var läkaren som lyfte ämnet och trots att kvinnan skulle må bättre och minska risken för försämring så gällde diskussionen inte hur vi tillsammans skulle kunna hjälpa kvinnan vidare. Fokus låg istället på hennes försörjning. Så trist men knappast ovanligt.
Anledningen till att ämnet dök upp var att Försäkringskassan hade dragit in kvinnans sjukpenning eftersom hon varit sjukskriven i mer än ett halvår och Försäkringskassan - liksom läkaren - gjorde bedömningen att hon skulle klara heltidsarbete om hon bara hade ett arbete som inte var fullt så ansträngande för kroppen.

Eftersom den här kvinnan har en arbetsgivare så kommer hon inte heller få någon a-kassa trots att hon söker arbeten och trots att hon inte kan klara sitt arbete. Om hon skulle säga upp sig från jobbet för att söka ett arbete som fungerar också på heltid så kan hon få a-kassa men först efter 45 dagars karenstid - straffet för att hon säger upp sig från sitt arbete som hon inte kan klara. I så fall skulle hon naturligtvis inte heller få den halvtidslön som hon får idag.

Arbetsförmedlaren som var med på mötet förklarade att det eventuellt kan finnas viss möjlighet för henne att slippa ifrån karenstiden. Hon förklarade att vissa a-kassor kan göra undantag från karensen när den egna uppsägningen beror på medicinska skäl men att bedömningarna skiljer sig rejält mellan olika a-kassor: vissa medger inte några undantag - andra är mer generösa. 

Socialbidrag var inte heller en lösning eftersom hon är gift med en man som tjänar hyfs och dessutom bor i villa.


För mig är det självklart; vi måste hitta vägar för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden eftersom alternativet framförallt slår mot de svaga, de som står utanför,de som behöver komma vidare och de som har svårt att komma in. Att låsa fast människor vid arbeten som de inte trivs med, eller som till och med är skadliga för dem, är en inhuman följd av dagens svenska modell.  

Folkpartiets förslag om en mer inkluderande arbetslöshetsförsäkring i statlig regi skulle ge också de som idag mer eller mindre frivilligt valt att ställa sig utanför a-kassan ett grundskydd vid arbetslöshet. För mig är det här en fråga om solidaritet med de som inte kvalificerat sig för a-kassan eller som inte har råd att betala den inte helt nätta avgiften vilket gör personer med små marginaler skulle gynnas av förslaget.

Ett förstatligande av a-kassan skulle också ge möjlighet till starkare styrning över undantagen. I mina ögon är det helt barockt att människor som på grund av sjukdom inte kan arbeta i sitt eget arbete straffas med 45 dagars karens om de väljer att ta ansvar för sin situation och börjar söka efter nya vägar att komma in i arbetslivet igen. Än mer galet är det att regelverket skiljer sig mellan de olika a-kassorna vilket gör det helt omöjligt att förutse vilka konsekvenser olika alternativa handlingsvägar medför.  

Wanja Lundby-Wedin är inte oväntat negativ och ser det som en attack mot den svenska modellen utifrån att förslaget försvagar fackföreningarnas position. Frågan är om detta verkligen är något negativt. I mina ögon är svaret givet; det är hög tid att uppdatera den svenska modellen så att den omfattar alla - även de som inte är med i a-kassor och de som behöver byta arbeten. Till syvende och sist är det en fråga om solidaritet. 

Jag gillar absolut Per Altenbergs och Fogelqvists inlägg på samma ämne.