Feministiskt initiativ körde en uppmärksammad kampanj där de brände upp 100 000 för att illustrera kvinnors lägre inkomster per minut. Strunt samma att sifferexercisen de ägnat sig åt innan kampanjen må ha varit lite si och så; sakfrågan är viktig och förtjänar uppmärksamhet. Det tråkiga med FIs arrangemang är att fokus hamnat på utspelet istället för problematiken som sådan. Frustrationen och upprördheten över det idiotiska påhittet kan jag väl förstå, inte minst när det kommer från kvinnor som tillhör just de grupper av kvinnor som har stora svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Frälsningsarmén uttryckte det bra i sin kampanj och fler ord kring kampanjen än de som redan yttrats av en mängd kloka människor känns onödiga.
Allt för många sjukskrivna kvinnor står för alla uttag av tillfällig föräldrapenning när barnen är sjuka. Inte helt sällan innebär detta i praktiken att de vid sidan av den egna medicinska problematiken måste vara borta från jobbet i så hög utsträckning att det innebär svårigheter för arbetsgivaren att hitta lämpliga och möjliga arbetsuppgifter för dem. Nästan varje gång jag frågar hur det kommer sig att familjen valt att lägga upp det på det här sättet så får jag till svar att: 1) hon är ändå hemma, 2) hennes man tjänar mer pengar eller 3) hennes man har ett riktigt jobb (i något av fallen var jobbade då hon på förskola och maken på bilverkstad...).
Jag förstår det ekonomiska argumentet eftersom många har svårt att få vardagen att gå ihop. Jag är därför helt övertygad om att en jämställdhetsbonus även för vab-dagar skulle kunna bidra både till ett jämnare uttag av vab-dagar och till att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden.
För mig är det däremot fullständigt uppåt väggarna att så många är villiga att förringa sin egen arbetsinsats till den så milda grad att de anser att den insats deras partner gör på bilverkstan eller vad sjutton han nu arbetar med är viktigare än det arbete som hon själv utför när hon tar hand om och bidrar till andras barns utveckling, hjälper sjuka att bli bättre, skriver artiklar, förbättrar världen eller vad sjutton hon nu gör. Det är då inte helt märkligt om löneförhandlingarna går lite si så där.... Attitydförändring behövs helt klart, frågan är hur?
Andra med intressanta synpunkter på ämnet: Birgitta Axelsson Edström, Daniel Holm, Ann-Cathrin och Peter Andersson.
Jag förstår inte vad du skriver. Är det inte bättre att höja kvinnors löner än att ge männen bidrag för att vara hemma? Att FI brände en tv var ju bara för att de fick gratis reklam på köpet, säkert värt mer än hundra tusen.
SvaraRaderaNu var det väl kanske inte riktigt en TV som FI brände utan en himla massa pengar för de mesta av oss?
SvaraRaderaVisst, 100 000 kan motsvara en TV för den som vill och kan men summan kan lika gärna motsvara 3300 falukorvar, 1000 kg lax eller 11000 liter mjölk och de jämförelserna torde vara mer applicerbara i de lägen då det är svårt att få ekonomin att gå ihop än fantasidyra leksaker.
Visst partiet fick reklam. Det jag frågar mig är om all reklam verkligen är god reklam? Jag tror inte det. Som jag ser det hamnade fokus här på FIs dåliga omdöme snarare än kvinnors löner.
Sedan tror jag att det inte är realistiskt att tro att kvinnors löner kommer att höjas av sig självt så jo, jag är övertygad om att det är nödvändigt att vi hittar styrmedel som gör att fler män väljer att vara hemma när barnen är sjuka. Jag har lite svårt att tro att den kvinna som indirekt säger att hennes arbetsinsats faktiskt inte betyder något i förhållande till mannens kommer att kunna löneförhanda framgångsrikt och jag är inte något vidare fan av kollektivavtal eftersom jag anser att lön företrädesvis bör sättas utifrån egen prestation istället för fackens.