Synen på svaghet - att värdesätta olikheter

Kan inte låta bli att tänka att vad skönt att fler reagerade när jag i SvD idag läser om Ylva Johanssons förakt för svaghet. Jag satt nämligen på samma seminarium och blev nästan gråtfärdig över hennes debattinlägg. Jag utvecklar bakgrunden lite mer. Kontexten var att vi behöver en bredare arbetsmarknad där också människor som på grund av funktionsnedsättningar har en begränsad kapacitet kan erbjudas arbetsuppgifter. Exemplet med mannen som fått det mycket anpassade arbetet som ansvarig för guldfiskarna presenterades och vi fick veta att han var stolt över sitt jobb, sig själv och glad över att få jobba.

Precis detta möter också jag i arbetet. Människor som haft få förhoppningar och förväntningar på att komma tillbaka till arbete, både utifrån sina funktionsnedsättningar och utifrån en farhåga om att ingen arbetsgivare skulle vilja ha dem, strålar som solen när de får en anställning eller börjar att jobba igen. Självförtroendet och självkänslan höjs, de får ett socialt sammanhang där de behövs och värdesätts och de får också fler kronor i plånboken. Ingen av dem som går ut i arbete har mindre begränsningar än dagen innan. Tvärtom, för många snarare tilltar besvären under en övergångsperiod. Men det stora flertalet av dem är oehört nöjda och beskriver att livet blivit oerhört mycket bättre och också att de lider mindre av sina begränsningar.

Att därför höra Socialdemokraternas talesperson för välfärdsfrågor Ylva Johansson så starkt avfärda denna typ av arbetsuppgifter som ovärdiga och meningslösa utifrån att det inte är utvecklande gjorde mig så ledsen, så förbannad och så beklämd. För mig visar det att hon inte förstått ett skvatt! Utveckling i all ära men begreppet betyder inte med nödvändighet samma sak för Ylva, för mig och för någon som aldrig kommit in på arbetsmarknaden på grund av kognitiva begränsningar eller någon som efter flera års frånvaro ska återgå i arbete igen. Dessutom finns det en stor mängd andra skäl till att vi arbetar än just möjligheten till utveckling.

Nej, jag vill att vi en gång för alla avskaffar den kollektivistiska och begränsande socialdemokratiska normen om att vi alla måste prestera exakt lika mycket, drömma om och motiveras av samma saker för att duga och passa in allt medan alla andra förpassas till någon stängd skrubb kallad förtidspension eller sjukersättning.

Självklart ska de människor som på grund av sjukdom och funktionsnedsättning saknar förmåga att komma åter till arbete beviljas sjuksersättning men för alla de som har förutsättningar att komma tillbaka till arbete är det just en bredare arbetsmarknad som vi behöver med utrymme för allt ifrån hjärnkirurger till ansvariga för mycket begränsade arbetsområden. Att inte ge människor som har minsta form av potential stöd och verktyg för att kunna ta tillvara på denna är för mig cyniskt och här behövs en stor mängd insatser med allt ifrån lönebidrag, OSA (offentlig skyddad anställning) till utvecklingsanställningar, stöttning via supported employment, hjälp med anpassningar av arbetsplatser och arbetshjälpmedel till förebyggande sjukpenning och särskilt högrisskydd, etc. Och framförallt, en attitydförändring där vi blir bättre på att se och värdesätta olikheter samt blir bättre på att fokusera på det som fungerar istället för att stirra oss blinda på det som inte fungerar.

För mig handlar detta till syvende och sist om människosyn. Min bild är att vi alla har samma värde och om att alla människor behövs samt mår bättre av att känna sig behövda. Vad är din?

Rekommenderad läsning: Maria Lundqvist-Brömster beskriver Folkpartiets syn på funktionshinder.