Reflektion från Almedalen

En liten dröm slog in och jag kom iväg till Almedalen. Det visade sig vara både lite bättre än jag hoppades och lite dyrare. Jag tillhör den där klicken (precis som en stor andel av de andra besökarna) som tycker att det är väl värt att själv bekosta resan och uppehället i motsats till vad som framförts i media. Varför? Därför att veckan ger en fantastisk möjlighet att få gå på en mängd intressanta seminarier (utbudet var i det närmaste obegränsat), träffa intressanta människor och föra intressanta samtal. Att Visby är häpnadsväckande vackert och att solen varit lika varm som humöret på det fåtal gotlänningar och den mängd besökare jag mött har knappast gjort upplevelsen mindre njutbar.

Mitt visakort kom på att det skulle sluta fungera. Vid fel tillfälle kan tilläggas; seminariet jag skulle på hade precis börjat och där satt jag i taxin och drog kortet gång på gång i pur förtvivlan. Taxichauffören körde mig upp till en uttagsautomat där det var omöjligt att stoppa in kortet, en kort springtur senare konstaterade jag att det inte heller fungerade i nästa automat. Efter att en mängd vänliga människor släppt förbi mig i den vad kändes milslånga kön på närmaste ICA så stod det klart att eländet bestämt sig att avmagnetiseras. Tack och lov så finns ju koden också så pengar kom jag åt och en fortfarnade mycket sympatisk taxichaufför körde åter ner mig till Almedalen för att sedan, många långa minuter senare, ta betalt för körningen... Priset: 99 kronor. Visby taxi har enhetspris inom Visby! Ofattbart vänligt och helt klart, den mannen förgyllde en tämligen skruttdålig inledning på dagen (långa dagar med mycket sittande och en mängd långa promenader, speciellt kombinerat med förseningar och oväntad kassabrist).

Resten av vistelsen var klart bättre och jag imponerades av kvalitén på flertalet föredragshållare. Flertalet säger jag eftersom några sänkte sig till en sådan debattnivå att jag slutade lyssna och istället önska mig någon annanstans. Jag har väldigt svårt med extremkonfrontativa debattörer som ägnar all sin tid åt att förklara hur dåliga den andra parten uppfört sig och och/eller gnölar om hur illa han man känner sig bemött. Jag köper absolut att det fungerar och visst kan det vara effektivt men på en skala, hur kul är det? Hmm, fungerar inte för mig. 

Dessbättre bjöd istället andra på en positiv överraskning. Socialaförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (m) var riktigt bra vid de båda seminarier jag såg honom delta i. Det ena av dessa utgjorde ett av veckans absolut mest givande seminarium. Temat var de utmaningar som finns inom vården och rehabiliteringsområdet och vad som kan/bör göras åt dessa. Det som tilltalade mig, förutom sammansättningen av panelen med läkare och forskare inom rehabiliteringsmedicin, deltagare från svenskt näringsliv, Försäkringskassan, etc. var att fokus verkligen var lösningsfokuserat. Att det fortfarande finns brister vet vi så frågan är vad vi gör åt dem. Siwert Gårdestig från Försäkringskassan föreslog att läkarna övertar en del av kostnaderna för sjukskrivningarna vilket torde få effekt på sjukskrivningsmönster. Jag ger honom helt rätt då jag är helt övertygad om att både slentrianmässiga och av andra skäl felaktiga sjukskrivningar torde minska markant om läkarna själva måste ta en del av kostnaden. Detta torde också kunna bidra till att de som faktiskt är i behov av sjukskrivning på grund av sjukdom får det lättare. Snabbare väg in till multimodal rehabilitering och KBT var andra lösningar som nämdes liksom ökad samverkan mellan FK, AF och näringslivet.

En annan som överraskade var Ilija Batljan, en av socialdemokraternas förstanamn till Landstinget, som diskuterade den fortsatta utvecklingen av Vårdval Stockholm med alltid lika kompetenta Birgitta Rydberg. Väldigt underhållande med en härlig utstrålning vände Ilija upp och ner på min bild av socialdemokraternas vision för sjukvården genom att ställa sig positiv till bl.a vårdval. Dessvärre - för jag är klart mer förtjust i hans bild av hur vården bör utformas än den som drivs av mer traditionella socialdemokrater - så sjönk hoppet igen när de rödgröna presenterade sin program för hälso- och sjukvården. Åter till ursprunget alltså där den enda gemensamma nämnaren tycks vara namnet; Vård i världsklass, vilket också vårt program för sjukvården i Stockholm har som namn. Mer om det en annan gång.