I helgen fanns det en intressant debattartikel i Aftonbladet om hur pressen hänger ut personer med aspergersjuka skriven av Henrik D. Ragnevi, ordförande för Attention Göteborg. Jag är riktigt ruskigt förtjust i den verksamhet som intresseorganisationen bedriver och föreslår inte helt sällan för de försäkrade jag möter i arbete att de kollar upp föreningen för att se om den kan vara något för dem eftersom jag vet att de hjälpt en hel massa människor.
Temat för artikeln var den attityd och det bemötande som många personer med neuropsykiska diagnoser möts av och också hur dessa attityder och okunskap förstärks i media genom att diagnoser kopplas ihop med brott trots att allmänintresset torde vara begränsat.
För mig är det fullständigt hårresande att media bidrar till att bygga på okunskap och fördomar kring olika funktionsnedsättningar. Visst, människor med olika neuropsykiska diagnoser kan ha ett brett spann av svårigheter som omfattar allt från knappast märkbara för utomstående till så omfattande att samspelet med omvärlden blir mycket svårhanterligt. Och visst är det också så att många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar drabbas av psykisk ohälsa, i högre grad än personer utan motsvarande funktionsnedsättningar riskerar falla in i ett missbruk och att en hög andel i våra fängelser har ADHD (25% lågt räknat enligt Lisa Thorsén).
Detta betyder knappast att personer med NPF förtjänar att hängas ut som potentiella våldsverkare och kriminella eller att de förtjänar ett sämre bemötande eller mindre respekt än någon av oss andra. Däremot kan många av dem behöva rätt stöd och rätt förväntningar för att kunna komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Där skiljer sig personer med NPF inte så mycket från oss som inte har någon neuropsykisk funktionsnedsättning, eller hur?
För att kunna få rätt stöd är det ofta avgörande att få veta vad det är man själv eller ens barn lider av. Tidigare har köerna till de neuropsykiatriska utredningarna varit horribelt långa, inte sällan flera år. Under mandatperioden har antalet neuropsykiatriska utredningar ökat med 450% och det görs numera 2500 utredningar per år vilket medför att köerna minskat. Många av de som råkat i trubbel fick varken diagnos eller tillgång till rätt stöd förrän de redan råkat illa ut. Detta innebär naturligtvis inte att det är för sent för dem, däremot har de drabbats av onödiga svårigheter under en onödigt lång tid och det är tragiskt. Stödet måste naturligtvis in långt tidigare, så snart svårigheterna upptäcks och här är förskolans och skolans ansvar stort.
Jag blir nästan gråtfärdig när jag på jobbet pratar med någon förälder till ett barn med någon neuropsykiatrisk diagnos och de mer eller mindre förutsätter att barnet kommer att falla in i ett missbruk eller hamna i fängelse. Här hjälper media till att späda på den rädsla, frustration och osäkerhet dessa föräldrar känner. Det gör mig så trött eftersom flera av de personer som jag tycker oerhört mycket om och också beundrar för de som de är och det som de gör, har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att bryta den spiral av misstänksamhet gentemot dem och andra med NPF är något vi alla måste hjälpas åt med, helt enkelt därför att det är förödande för självbilden att utsättas för den stigmatisering som idag är kutym i allt för många sammanhang och för därför att ingen förtjänar att bli sedd som mindre eller sämre än vad hon eller han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar